Elvis 75 - grattis
Den 8 januari i år skulle Elvis ha fyllt 75 år. Detta kommer säkert att uppmärksammas åtminstone en smula, i radio, där man storstilat lär bjuda på ett par extra Elvislåtar. Och säkert kommer i alla fall någon TV-kanal, precis som för fem år sedan, visa några spelfilmer (kanske några av de mest karaktäristiska, där Elvis med oförändrat välkammad frisyr gestaltar en och samma karaktär, oaktat om han spelar cowboy, indian, rallyförare, boxare eller nattklubbsångare).

Naturligtvis är det skojigt att Elvis (och framför allt hans musik) uppmärksammas. Elvis är ju kungen. Ju mer Elvis desto bättre, det är i alla fall så jag resonerar. Nu finns det förvisso en kommersiell aspekt också, för Elvis Presley Enterprise Inc. har ju goda skäl att haussa upp intresset för Elvis med jämna mellanrum, men jag är rätt säker på att Elvis skulle behålla sin dragningskraft, även utan denna institution.

I år är det också 50 år sedan den enligt många bästa studioplattan med Elvis släpptes: Elvis is Back! (ja, en del håller före att Back in Memphis från 1969 är den främsta, men de får helt enkelt ge sig till tåls nio år till). Det skulle förvåna mig om den inte kommer ut i en remastrad och kompletterad specialutgåva under året.

En annanframliden jubilar är Bill Haley. Han skulle i år ha fyllt 85 år. Det är vidare 55 år sedan Bill Haley & The Comets slog igenom riktigt ordentligt med en nypressning av Rock Around The Clock Ėoch samma år spelade de bl. a in R-O-C-K och Rock-A-Beatin Boogie-, men att hoppas på mera Bill Haley i radio och TV är väl att hoppas för mycket.

Även om det på många sätt är roligt att gamla hjältar emellanåt får särskild uppmärksamhet är det värt att betänka något om vad det kan innebära att fokusera på årtal och jubileer. T ex har det i media emellanåt återkommit ett tjatande om vilken låt som ska räknas som den första att representera en den vidlyftiga genre som utgör rockíníroll. 1954 räknas t.ex. av många som rockínírollens (eller rockmusikens) födelse, detta med anledning av Thatís Allright Mama. Men hur man kan lägga energi på detta förstår jag inte, för vilken låt man än anser vara den första med rockíníroll-attribut kan man vara säker på, att det alltid går att hitta en tidigare inspelning som måste gälla som föregångare. Och när det handlar om rockabilly, jive och blues, för att ta några ständigt aktuella exempel, är de en del av en musiktradition som varken började eller slutade på femtiotalet. Den skapades inte då och den är lika ung nu som då.

Visst är det värt att uppmärksamma Elvis och Bill Haleys födelsedagar (jämna år fyller också den ännu aktive Jerry Lee Lewis som släpper ny skiva under året) - i synnerhet om det resulterar i ett roligare musikutbud hos radiokanalerna. Men när det handlar om musiken ska vi alltså komma ihåg att den, till skillnad från musikerna, inte åldras. I synnerhet är det fallet när den samtidigt är en del av en tradition som lever ett eget liv, helt fristående från samhällshistoriens och populärkulturens lättfattliga kronologi.

Tillbaka till Elvis: Vi kan konstatera att han är aktuell ännu idag. Hans 60-tals filmer och sparkdräkter från 70-talet kan visserligen ses som generande tidsdokument, men det är inget snack om att musiken håller och finner nya lyssnare varje dag. Grattis Elvis. Leve Elvis!

anders@unkool.se

Läs också om EVIL TIMES (maj 2009)