Elvis 75 - grattis
Den 8 januari i
år skulle Elvis ha fyllt 75 år. Detta kommer säkert att uppmärksammas
åtminstone en smula, i radio, där man storstilat lär bjuda på ett par extra Elvislåtar. Och säkert kommer i alla fall någon TV-kanal,
precis som för fem år sedan, visa några spelfilmer (kanske några av de mest
karaktäristiska, där Elvis med oförändrat välkammad frisyr gestaltar en och
samma karaktär, oaktat om han spelar cowboy, indian,
rallyförare, boxare eller nattklubbsångare).
Naturligtvis är
det skojigt att Elvis (och framför allt hans musik) uppmärksammas. Elvis är ju
kungen. Ju mer Elvis desto bättre, det är i alla fall så jag resonerar. Nu
finns det förvisso en kommersiell aspekt också, för Elvis Presley Enterprise
Inc. har ju goda skäl att haussa upp intresset för Elvis med jämna mellanrum, men jag är rätt
säker på att Elvis skulle behålla sin dragningskraft, även utan denna institution.
I år är det också
50 år sedan den enligt många bästa studioplattan med Elvis släpptes: Elvis is Back! (ja, en del håller före
att Back in Memphis från 1969 är den
främsta, men de får helt enkelt ge sig till tåls nio år till). Det skulle förvåna mig om
den inte kommer ut i en remastrad och kompletterad
specialutgåva under året.
En annanframliden jubilar är Bill Haley. Han skulle i år ha fyllt 85 år. Det är vidare
55 år sedan Bill Haley & The Comets slog igenom riktigt ordentligt med en
nypressning av Rock Around The Clock –och samma år
spelade de bl. a in R-O-C-K och Rock-A-Beatin
Boogie-, men att hoppas på mera Bill Haley i radio och TV är väl att hoppas
för mycket.
Även om det på
många sätt är roligt att gamla hjältar emellanåt får särskild uppmärksamhet är
det värt att betänka något om vad det kan innebära att fokusera på årtal och
jubileer. T ex har det i media emellanåt återkommit ett tjatande om vilken låt
som ska räknas som den första att representera en den vidlyftiga genre som utgör
rock’n’roll. 1954 räknas t.ex. av många som rock’n’rollens
(eller rockmusikens) födelse, detta med anledning av That’s Allright Mama.
Men hur man kan lägga energi på detta förstår jag inte, för vilken låt man än
anser vara den första med rock’n’roll-attribut kan
man vara säker på, att det alltid går att hitta en tidigare inspelning som
måste gälla som föregångare. Och när
det handlar om rockabilly, jive och blues, för att ta några ständigt aktuella
exempel, är de en del av en musiktradition som varken började eller slutade på
femtiotalet. Den skapades inte då och den är lika ung nu som då.
Visst är det värt
att uppmärksamma Elvis och Bill Haleys födelsedagar (jämna år fyller också den
ännu aktive Jerry Lee Lewis som släpper ny skiva under året) - i synnerhet om
det resulterar i ett roligare musikutbud hos radiokanalerna. Men när det
handlar om musiken ska vi alltså komma ihåg att den, till skillnad från
musikerna, inte åldras. I synnerhet är det fallet när den samtidigt är en del
av en tradition som lever ett eget liv, helt fristående från samhällshistoriens
och populärkulturens lättfattliga kronologi.
Tillbaka till Elvis:
Vi kan konstatera att han är aktuell ännu idag. Hans 60-tals filmer och
sparkdräkter från 70-talet kan visserligen ses som generande tidsdokument, men
det är inget snack om att musiken håller och finner nya lyssnare varje dag.
Grattis Elvis. Leve Elvis!
|