The black and white roots of rock'n'roll (Indigo Records, 2004)
Långt innan rock'n'roll-musiken var ett faktum i mitten av femtiotalet fanns det massor av musiker i amerikanska södern som spelade musik som väldigt mycket påminner om den musik som populärt kom att kategoriseras som rock'n'roll. Lite löst kan man sammanfatta det som att vita musikgrupper vidareutvecklade den folkliga hillbillymusiken åt rockabillyhållet parallellt med att svarta bluesmusiker gav mer och mer energi åt sin rythm&blues. Men trots ett tämligen segregerat samhälle i övrigt förekom ett rikt musikaliskt utbyte mellan svarta och vita musiker. Färgade bluesmusiker influerades enormt av vita hillbillygrupper samtidigt som vita artister i samma omfattning inspirerades av den svarta bluesen.

Denna växelverkan åskådliggörs på ett bra sätt på dubbel-CD:n The Black and White roots of Rock'n'Roll. Det roliga är att varje låt på den här dubbel-CD:n förekommer i två versioner: Originalinspelningen och en cover. En "vit" originallåt följs av en "svart" cover, och vice versa. Således får vi höra House Of Blue Lights med Ella Mae Morse följas av Merill E Moores version av samma låt, Rock The Joint i versioner av både Bill Haley och Johnny Preston, Grandpa Stole My Baby med Roy Brown och Moon Mullican samt 2x22 andra kanonlåtar.

Denna dubbel-CD är en utmärkt introduktion till "förhistorisk" rock'n'roll, eller om man så vill, som rock'n'rollen lät innan den kommersialiserades. Det är också en dubbel-CD man skulle slå i skallen på tendentiösa musikjournalister som bara sett till ena sidan av myntet när de försökt sig på att skriva om rock'n'rollens födelse som något revolutionerande.

Den här dubbel-CD:n rekommenderas varmt, dels för den roliga idén som sådan, men också för att det handlar om riktigt svängig musik, som dessutom kan vara svår att få tag på (denna dubbel-CD kan vara lite svår att få tag på i Sverige, men finns bl.a. på Smokestack records i Stockholm).

Nina & The Mainstreet Stompers, Stumble On! (Old Rock, 2005)
Innan flerspårsbandspelare började bli vanliga på femtiotalet gjorde man ofta musikinspelningar med bara en mikrofon. Det gällde då att ställa upp musikerna på ett optimalt avstånd från mikrofonen för att få till en bra ljudbild (mix). Att placera mikrofonen på ett bra ställe och sedan ställa varje instrument på optimalt avstånd från mikrofonen var en tidsödande uppgift. Det krävdes också av musikerna att vara tämligen disciplinerade.

Detta står i rätt stor kontrast till hur musik kan spelas in i en modern studio. Numera är det en självklarhet att ha separata kanaler och ställa volymen för respektive instrument i efterhand (mixa). Med digital teknik kan man dessutom korrigera eventuella misstag på ett sätt som var otänkbart till för inte så länge sedan.

Men det kan lätt bli för mycket av det goda - mycket av den musik som spelas in i dyra studios idag är tråkig att lyssna på. Ofta låter det helt enkelt för rent och kliniskt.
Just därför är det extra roligt att lyssna på CD-debuten från Nina & The Mainstreet Stompers. Stumble On! är i princip inspelad med bara en mikrofon (visserligen användes en extra för att garantera ståbasens plats i ljudbilden, men det hade förmodligen gått lika bra med bara en mikrofon). Som inspelningstekniker och mikrofontillhandahållare medverkade 2000-talets motsvarighet till Sam Phillips (min egen blygsamhet hindrar mig att skriva mer om vederbörandes fenomenala och banbrytande insats).

Ljudet på denna CD är riktigt bra och visst låter det 50-tal. Jag är övertygad om att det skulle gå att lura i vilken musikprofessor som helst att det är inspelat på 50-talet. Dessutom svänger det bra och det gör ju inte saken sämre.

Kärleksbrev och ryska satelliter/Visor från Hälsingland (Holmen Music, 2005)
Här kommer så en av mina favoritskivor, alla kategorier. Det är nog den ur årets skivskörd jag spelat flest gånger så här långt. Men så medverkar också fyra av Sveriges bästa folksångerskor på den här CD:n. Det blir heller inte sämre av att kompmusikerna spelar alldeles förträffligt, pådrivande men samtidigt precis lagom återhållsamt utan att konkurrera med sången.

Skivans gemensamma nämnare är Hälsingland. Alla fyra sångerskorna (Emma Härdelin, Kersti Ståbi, Katarina Hallberg och Johanna Bölja Hertzberg) är bördiga från Hälsingland. Och alla CD:ns 19 låtar är folkvisor upptecknade eller sjungna i Hälsingland. Två låtar är dock av något nyare snitt: Två ryska satelliter och Driver dagg faller regn. Den sistnämnda ska inte förväxlas med något schlagerpekoral från 90-talet, utan är en modern (ledmotiv i någon gammal bortglömd svensk långfilm) bearbetning av den urgamla balladen om riddaren Olof och älvorna.

I övrigt är det suggestiv blandning av vaggvisor, ballader (en ballad är en berättande visa med omkväde, ofta med medeltida anor), skämtvisor, kärleksvisor (olyckliga) och visor om ond, bråd död. De fyra sångerskorna turas om att sjunga solo, även om många låtar är två- eller flerstämmiga. En riktig rysarlåt är avslutningsspåret Långt borst i skog, fyrstämmig sång acapella.

Musikaliskt sett är den här skivan en av de bästa produktioner jag hört. Men när det handlar om folkmusik (och även annan rotmusik) är det inte den tekniska färdigheten som är det viktigaste. Och även om Emma, Kersti, Johanna och Katarina är sångerskor i världsklass (tre har dessutom gått på Kungliga Musikhögskolan) är det deras förmåga att göra texterna och melodierna levande som imponerar. Det går inte att lyssna på den här skivan oberörd. Det är vemodigt, det är gripande, det är fängslande, det är vackert och det är förbaskat bra.